A Day on The Races hette en Groucho Marx-film från 1937. Men den hade absolut inget med Västkustloppet den 4-5 augusti 1962 att göra.
Det var Falkenbergs MK som arrangerande det klassiska Västkustloppet. Banan gick på allmänna vägar vilka avlysts för trafik. Bansträckningen kallades för Skreabanan och användes av motorklubben mellan 1952 – 1964. Banlängden var 4,25 kilometer och bestod av tre ben med varierande kurvor och backkrön. För att koppla ihop benen fanns två 90-graderskurvor och en på 120 grader. De snabbaste bilarna körde 10 varv, de övriga 7. Triangelbanan asfalterades 1958 och var belägen strax sydost om Falkenberg.
Först kördes två heat med Formel Junior. Sedan 4 MC-heat och därefter 5 för standardbilar.
Den här helgen samlade tävlingen kring 15000 åskådare.
Följ med på en tur i dag (Youtube), så får du en aning om hur vägkaraktären var.
Bilderna här nedan är från tävlingsdagen den 5 augusti 1962.
Även här är det Allan Ögger som fotograferat.
Det hade regnat tidigt på morgonen och det skvätte fortfarande lite på förmiddagen. Men till tävlingsstart blev det uppehåll och solen tittade fram.
Jag kände inte igen den overallklädde mannen tidigare. Jag trodde det kunde vara en lokal kändis, så jag bad om hjälp att identifiera föraren. Det blev Tomas Karlsson i Alingsås som löste problemet. Det är Curt Lincoln från Esbo i Finland. Förutom att han hade varit en toppspelare i tennis, tävlande han även i racing. Här ställde han upp i den internationella Formel Junior-klassen, som startade först. Curt hade fyllt 44 år och rattade en Cooper T59 och han vann klassen. Det här kom att bli en av Curres sista tävlingar. Totalt blev det omkring 400. Därefter fortsatte han med sina affärer i trävarubranschen.
Shell och BP var ofta sponsorer till motorevenemang vid tiden. Kanske bidrog CeGe Hammarlund till att just BP var med. Han hade jobbat på företaget sedan 1956 men blev nu erbjuden att bli chef för alla bensinstationer i Sverige. Jobbet hade dock ett ultimatum – han fick inte fortsätta att tävla med bil. Därmed blev det här CeGe´s sista tävlingsår.
Hammarlund var kanske mest känd som programledare i Sveriges Bilradio, som han startade 1956.
Den kom sedan att sändas till 1973. Programmet var alltid inspelad några dagar innan lördag, då det sändes. Så det var inte ovanligt att höra CeGe i transistorradion, samtidigt som man såg honom tävla på Skarpnäck, Falkenberg, eller på någon annan racerbana.
Det regnade lite fortfarande i besiktningskön. Längst fram en Lotus sedan några Volvobilar och Saabar.
Många av de tävlande, kanske de flesta, kom själv körande i sina trafikregistrerade tävlingsbilar. Kanske inte Lotusen dock? Att det var en internationell tävling framgår av skylten, sponsrad av Shell.
Sven Cronwall har med all säkerhet kört sin Alfa Giulietta SZ själv från Halmstad till Skreabanan. Modellen tillverkades i 217 exemplar, varav bara 2 importerades till Sverige och Gjestvagns i Stockholm som vid tiden var generalagent för Alfa Romeo. Även den andra Giuliettan hamnade på tävlingsbanan, med Karl Rune Eriksson från Eskilstuna vid ratten.
Sven startade i klassen Turistbilar Gr 3 max.1600 cc. Det var i den här klassen som CeGe Hammarlund var ”oslagbar” i sin Porsche Carrera-Abarth GTL. Cronwall kom femma i mål, men erhöll 4:e plats i slutprotokollet, då tvåan, Bo ”Inge Fort” Ledberg vägrade att låta besikta sin Porsche efter målgång – och diskades.
CeGe´s genomsnittshastighet var 130,3 km/h.
Här ovan en riktigt intressant depåbild. Herrarna som samspråkar är Bengt Söderström 29 år till vänster och Gunnar Andersson 35. Båda väl etablerade inom rallysporten
Bengt, från Vigelsbo i Norduppland hade börjat sin karriär på två hjul. 1958 blev det fyra i en VW. Samma bilmärke som hans brorsa Bertil redan tävlade med. Klubbtillhörigheten var MK Orion. Efterhand fortsatte karriären i Saab 1961, BMC Cooper 1962, i Volvo PV 1963 och till slut året efter i Ford. Först i Cortina GT sedan Lotus och till sist från 1968 i Escort. Bengt blev Europamästare i rally 1967. 1971 återvände Bengt till en Volvo 142 i ett Hella-team i Safarirallyt. I dagens tävling vann Söderström klassen Standardbilar Gr 2 max.1150cc. i en Cooper. Genomsnittshastighet blev 111 km/h på 7 varv.
Volvo-Gunnar hade 1962 blivit tävlingschef för Volvo, men fortsatte att tävla också. Han vann Europamästerskapet i Rally två gånger. Första gången var 1958 och det här året, 1962 blev det seger igen. Däremellan, 1960 vann han Gran Primero i Argentina och köpte en Farrari 250 GT för prispengarna. I den ställde han och kartläsaren Charlie Lohmander upp i Mille Miglia 1961 – och vann.
Det var den Ferrari som Gunnar nu hade tagit med till Västkustloppet för att uppvisningsköra. Samtidigt skulle han också försöka slå banrekordet.
Men en Norsk förare, som var anmäld i en Cooper racersportvagn fick inte bilen godkänd och nekades alltså att starta. Den klassade helt enkel inte in i tävlingen. Arrangörerna löste problemet elegant, genom att låta Ferrarin med Gunnar vid ratten och Coopern genomföra en egen ”tävling”. Man gjorde upp så att Coopern skulle leda in på näst sista varvet. Därefter skulle Gunnar köra om och vinna racet. Men så gick det inte. När Gunnar skulle passera norrmannen, blev det för trångt och Andersson körde av banan och i stort totalskrotade sin Ferrari. Själv slungades han ur bilen när den rullade, men klarade sig hyfsat och kunde för egen maskin lämna olycksplatsen. Det blev inget rekordvarv!
Gunnar gjorde senare ett karossbyte och Ferrarin blev i körbart skick igen.
Tom Trana i läderkeps var 25 år. Vem han diskuterar med vet jag inte säkert. Men det kan ha varit Expressens legendariske motorredaktör Lennart Öjesten, 38 år. Han bodde i Båstadtrakten och hade ju inte så långt till Falkenberg. De kanske begrundar höger framhjul på Tom´s Formula Junior Cooper som skymtar i nedre delen av bilden. Tom ställde upp med både Hundkojan och FJunior- racern. I FJ blev han 4:a, med ett snitt på 135,5 km/h.
I heatet med BMC Coopern (Std Gr 2. max.1150 cc) fanns inget resultat på startnummer 2. Han kanske bröt?
Tom hade i alla fall kontrakt med BMC Södertälje från och med detta år. Han blev också Svensk Mästare i både T (Tillförlitlighet) och på bana.
Nästa år fick han kontrakt med Volvo. Kanske Gunnar Andersson frågade Tom, innan han kraschen?
Här fylls det på med bensin i Ulf Norinders Lotus 22. Han skulle snart vinna sitt heat. Norinder från Kilafors var 28 år och en färgstark person, mer känd som ”Jetsetare” och playboy kanske. Han kom under sin karriär att köra Ferrari, Lola, Maserati, McLaren och Porsche. Pengar saknades inte i början – men snart tog de slut. Han dog vid 44 års ålder i Monaco 1978.
Ett gäng Volvobilar. Flest PV 544 med även några Amazon fanns förstås med. PV 544 Sport hade kommit 4 år tidigare och var vid denna tid en riktig racer på 85 hästar. De här är något upptrimmad och tävlade i klassen Std. Gr 2 max 1600 cc. Klassen gick under benämningen ”Volvoklassen” eftersom 90% av de startande körde Volvo. I klassen max. 850 cc. var det flest Saabar och benämndes således ”Saabklassen”.
Nr 23 kördes av Kjell Nordström från Borås MK. Lite tveksamhet råder dock, då det i resultatlistan står att han körde (Amazon) 122 S? Kanske hade han två bilar i sitt ”stall”. Skulle tro att folket runt bilen är kompisar – hellre än meckar. I mål kom Kjell på 5:e plats, 22 sekunder efter heatsegraren Åke Wetterlund. I den här klassen var genomsnittshastigheten 118 km/h.
En titt under huven (här en Volvo Amazon 122 S), ser man att Volvo fortfarande har 6-volt elsystem. Rent och polerat under huven. Två SU-förgasare, som var standard på Volvos sportmodeller. Och för att få ut full effekt var det viktigt att dessa var ordentligt kalibrerade.
Ytterligare en bild från depån. Några förare hade på olika sätt försäkrat sig om att inte strålkastarna skulle slås sönder under heaten. Man hade ju hemfärden att tänka på…..
PV´n med nummer 16 tillhörde Sigvard Alm, SMK Uppsala. Han var tillsammans med Göran Jansson , Kjell Hedström och ”Gunnar Christin” (eg. Lars Lundberg) fyra Volvoförare från Uppsala, som inte sällan placerade sig högt i resultatlistorna vid tiden. I den här tävlingen kom dock Sigvard sist. I Uppsala sysslade han med skrot och papper.
Av de övriga från Uppsala kom ”Christin” 4:a och Jansson sjua. Kjell Hedström bröt.
Här står några BMC Hundkojor, DKW/Auto Union och längst bak en Ford Anglia – den med sneda bakrutan. Klassen är Std Gr.2 max.1150 cc.
Nr 8 är Tommy Lüdin, AU från Motorsällskapet i Stockholm. Nr 16 Tage Andersson Järfälla MK AU 1000S och nummer 20 Lennart Hedin tävlande för AMCK.
Anglian förresten – det var två anmälda, kördes av antigen Jan-Erik Hydén från Kalmar, eller Lars Backman från Karlskoga.
Här spänner Tage Andersson fast, den enda personliga säkerhetsutrustningen, som dåvarande SVEMA (nu Bilsportförbundet), krävde – hjälmen. Med dagens mått mätt inte så mycket till skydd. Som en potta över hjässan, med läder ner över hakan, med små öppningsbara lappar för öronen. 3-punktsbältet hade redan gjort entré i Volvobilar, som standard 1959. Tage hade nog bara ett diagonalbälte, med övre infästningarna vid C-stolparna. Lite mer detaljer på AU 1000S, som var modellbeteckningen på Dekan, är att torkarna som i samband med den kraftigt välvda panoramarutan arrangerades att överlappa varandra i viloläge. Mycket ovanligt 1960, då modellen gjorde entré.
Hur gick det för Tage då? Jo, han kom 6:a i klassen, med ett snitt på 104,6 km/h.
Publicerad i februari 2017